Vätternrallyt
Lördagen den 25 september 2010 började med en resa från Håhult till Huskvarna, där vi lastade av, besiktigade och allt det där och så långt gick allting bra. När vi sedan åkte i samlad trupp från kärringparkeringen till startplatsen vid Gränna Folketspark, började det hända saker. Vår servicebuss gjorde vid ett filbyte en plötslig sammanstötning med en fånig liten bil. Inga stora skador, men förtret uppstod och stämningen sänktes en smula. Väl framme vid Folketspark bättrade vi på humöret med mackor, bullar och kaffe. Stämningen steg och strategiska planer om högt tävlingstempo o.s.v. lades upp. Redan efter ss1 visade det sig att strategin hade givigt utdelning, vi fick tredje tid i klassen efter P-O Davidsson och Staffan Bergdahl och sjätte tid totalt. Ss2 var lite längre, nu ökade vi tempot ytterligare något och här var vi tvåa i klassen efter P-O och delad femma totalt. På ss3 vred vi upp temporeglaget ännu mera och forsade i mål som tvåa i klassen och fyra totalt. Upprymda av härliga rallyvägar, gott ladd och segervittring, kastade vi oss ut på ss4 med allt vad vi hade. Nu skulle här bli åka av! Och nog åkte vi alltid. Vilken attack, adrenalinet pumpade i en blandning av förtjusning och skräck. Vi fullständigt flög fram och detta mina vänner, är en underbar känsla som inte går att beskriva. Ungefär halvvägs in på sträckan, får vi däremot uppleva en känsla som faktiskt är lättare att beskriva, nämligen rädsla. När motorn sjunger ut så där gott på fyrans växel och jag säger till Jan att det verkar nypa av lite åt vänster, så förstår vi samtidigt att nu kommer det att smälla högt och förmodligen göra ont, för vi lämnar vägen i långt över hundra kilometer i timmen och flyger med taket före högt upp i några bastanta granar. Efter att det har smällt rejält ett antal gånger och bur och tak ligger strax över knäna på oss, så stannar plötsligt världen upp och ner. Jag sitter fortfarande fastspänd kvar i stolen och försöker öppna dörren, samtidigt som jag funderar på vad som kommer att hända när jag knäpper upp bältet. Jag ser att Jan försöker klämma sig ut i mellan taket och stolen för att ta sig ut på min sida. Jag inser att det blir nog lättare om jag tar mig ut först, öppnar därför bältet och slår hjälmen i taket trots att avståndet dit inte är särskilt långt.
Efter att vi fått hjälp med att ta oss ut så väntade en ny äventyrlig resa. Vi fick nackkragar och sedan nämligen åka varsin ambulans till Jönköpings lasarett. Jag tänkte att många konstiga resor har jag varit med om, men det här var faktiskt första gången som jag åkte ambulans. Nåväl, efter en del röntgande och lite andra provtagningar som jag inte tänker gå in på, kom Pirjo och Sten-Axel och körde hem oss. Bilen hade P-O m.fl. som tur var redan lastat åt oss. Ja det blev på det hela taget en fruktansvärd resa, en dag vi med blandade känslor, alltid kommer att minnas.
/ Per…
