Lördagen den 29 januari åkte vi Bergslagsrallyt.
Bergslagsrallyt har genom åren varit en ödestävling för mig. Innan årets tävling, har jag varit anmäld fem gånger, två av dessa har jag inte ens kommit till start. Två gånger har jag totalskrotat och endast en gång har jag kommit i mål. Besiktningen skedde i Ludvika, start och mål var beläget i Kopparberg, ca tre mil söder om Ludvika och sedan kretsade hela tävlingen kring ”Bredsjö”, där serviceplatsen var belägen. Jag vill gissa på att ”Bredsjö” betyder ”mitt ute i ingenstans”, för där fanns verkligen ingenting! Bredbands- och mobil-operatörer har aldrig hört talas om ”Bredsjö” och det har nog inte funnits någon elektricitet där sedan plogbilen körde över sladden i Oktober. Allt som allt var det 8,5 mil ss, fördelat på fyra sträckor. Den första, som var ”Björnjägarn”, var på 2,5 mil och de andra var 2 mil vardera. Tävlingen erbjöd bra körförhållanden d.v.s. lite hårdare underlag, med bättre fäste och inte riktigt så spårigt som i Munkfors. Dessutom var vallarna betydligt hårdare här, vilket vi undersökte genom att med stor framgång lägga bakskärmarna i dem några gånger. Utan att gå händelserna i förväg, så kan jag berätta att min statistik för Bergslagsrallyt inte blev så värst mycket snyggare. Allting fungerade bra, förutom att vi inte lyckades hänga med i Bosse Sundins tempo, vilket störde oss en smula. Vi låg trea efter Arne Bäckström i Quattron och så Bosse, solen sken och vi njöt verkligen av de fina vägarna, tills vi hade mindre än halva sista sträckan kvar att åka. Då kom illavarslande buller och brak bakifrån. När vi sedan hade ca fem kilometer av de 8,5 milen kvar att köra, så lämnade bakaxeln in sin avskedsansökan. Mitt på en lång raksträcka fick vi snällt rulla in bilen på en mötesplats och vänta tills sträckan var avslutad. Vi försökte ringa Krister och be honom komma med släpet, men som sagt, röksignaler och brakskitar hade fungerat bättre än mobiltelefoner i denna ödemark. Vi förväntade oss naturligtvis att efteråkare och sträckchef skulle stanna och hjälpa oss. Men icke då, de bokstavligt talat dundrade förbi i mörkret. Efter tre och en halv timmas väntan i minusgrader och snålblåst kom så äntligen Krister. Med sig hade han Karl-Bertil Ling och hans co-driver, som han hade hittat också helt övergivna ute på sträckan. Hade det nu inte varit för att vi var så förbannade för att arrangörerna fullständigt struntade i oss och åkte hem, så hade Krister förmodligen fått spetta loss oss där ute i kylan. Och inte nog med det, för när alla vi, klockan halv nio på kvällen, äntlligen kommer tillbaka till målet i Kopparberg, DÅ HAR DE STÄNGT OCH GÅTT HEM!!!!! Jag har varit anmäld sex gånger, två av dessa har jag inte ens kommit till start. Två gånger har jag totalskrotat, en gång har jag kommit i mål och en gång blivit ”utfryst” på grund av havererad bakaxel.
Det finns mer än en anledning till att jag kanske bör undvika Bergslagsrallyt i framtiden. /Per
0