Vi har så klart njutit och tyckt att det varit helt underbart att åka de tre vinterrallyn, (”Munkforsrundan”, ”Bergslagsrallyt” och ””Örnskölden) som ingick i historiska cupen. Känner man att rallyåkning är det roligaste som finns och att det knappast finns någonting annat som kan ge det adrenalin- och lyckorus, som att på tvären flyga fram, med gott ladd i en hysteriskt vrålande rallybil. Ja, då är alternativen inte så många, det är bara att åka.
Men trots att det som sagt, har varit helt underbart, så har vi hela vintern känt att vi inte har åkt med full attack. Vi har så klart försökt, men har hela tiden, frivilligt eller ofrivilligt, haft lite för stor marginal mellan oss och naturens lagar.
Alla som tävlat och varit i toppskiktet i någon sport i lite större samanhang, vet att om man skall kunna vinna över dem som redan ligger på gränsen till vad som är möjligt, så måste man faktiskt flytta lite på den övre gränsen och klämma sig in där emellan.
Från mitten av förra sommaren och fram till kraschen i Gränna den 25 september, så var vi där och nosade. Vi överträffade vid flera tillfällen våra egna förväntningar och slog ibland våra medtävlande med häpnad. Vi åkte på gränsen och ibland t.o.m. lite fortare än vad både vi och de trodde var möjligt. Efter framgångarna i ”Midnattssolsrallyt” och ”Almunge”, hade vi sådant självförtroende att det kändes som, att för varje gång vi höjde tempot ytterligare en liten bit, så flyttade vi på just gränsen till vad som var möjligt.
Kraschen blev som en naturkatastrof i hela Team Hagbergs rally.
Med våldsam kraft, talade naturen om vem som råder och härskar. Vi blev brutalt upplysta om vad som händer när man försöker bryta naturlagarna. Det går naturligtvis inte att ändra eller flytta dem heller, bara krympa ned marginalerna till noll.
Både jag och Janne är fullständigt övertygade om att vi skall ta oss tillbaka till den nivå som vi var på innan kraschen. Frågan är som vanligt bara hur lång tid det tar och vad det kostar. Antagligen ser nog ekvationen ut som följer: När summan av färdigheten, viljan och tron är större än rädslan, då är vi tillbaks igen.
Lördagen den 28 maj, åkte vi årets, för oss, första sommartävling, ”Rikspokalen” i Örebro.
Tävlingen bestod av fyra ss, tre korta och en lååååång. På ss ett och två, som båda var korta, sladdade vi runt i behagligt tempo, njöt av underhållningen och såg konkurrenterna försvinna i fjärran.
På transporten ut till ss tre, som var tre mil lång och helt avgörande, hade vi styrelsemöte i förarkabyssen. Vi diskuterade helt enkelt huruvida vi skulle fortsätta att lalla omkring, luta oss tillbaka och njuta av helt vanlig rallyåkning, eller istället spänna upp fjädern till överladdningsexpansionskammarkärlet lite och vrida upp tempot något snäpp, för att kolla hur det skulle kännas.
Vi klubbade igenom det senare förslaget, bet ihop och hoppades på det bästa. Det lyckades och vi kände båda att bitarna började falla på plats igen. På serviceuppehållet efter sträckan, berättar Jan, hur han kände att klumpen han haft i magen ända sedan Grännakraschen, släppte och försvann där inne under de tre milen. Vi upplevde att vi åter igen vågade lita på våra färdigheter och omdömen. Att det kändes ok att attackera vägen och pressa bilen.
Efter en trevande inledning, ökade vi som sagt tempot och avslutade tävlingen med att komma i mål på en femteplats totalt i historiska och framför allt med ett betydligt bättre självförtroende.
Nästa tävling som vi tänkt åka är ”Backasprinten” i Skene lördag den 18 juni. Därefter stundar en av årets största höjdpunkter, ”Midnattssolsrallyt” 13-16 juli, som i år går i och kring Västerås. Det är ungefär som fyra stycken julaftnar efter varandra, onsdag till lördag med bara rally. Där finns i stort sett alla rallybilar man drömt om under hela sin uppväxt och dessutom flera av förarna och inte nog med att vi får se och höra dem i verkligheten, vi är med och tävlar mot dem också! Det måste ju helt enkelt betyda att vi är några av världens mest privilegierade och lyckligt lottade människor.
Det finns ett gammalt talesätt som säger att det är bättre att vara fattig och frisk än rik och sjuk. Min mamma brukade alltid säga, att det är bättre att vara frisk och rik än sjuk och fattig. Själv vill jag nog påstå, att när man satsar allt man har på att åka rally, så är man ju både sjuk och fattig, men alltså ändå en av världens mest privilegierade och lyckligt lottade människor!
Vi ses i skogen!
/Mvh Per…
0