Att vi som håller på med motorsport ibland betraktas som om vi har några skruvar lösa, är ju inget nytt. Att vi oavbrutet utsätter oss för fara och t.o.m. leker med döden, är ju också något som vi brukar få höra. När jag tänker på den gångna helgen, med rallyt i Örnsköldsvik, är det ju inte utan att jag med ett leende på läpparna är villig att hålla med alla dessa olyckskorpar. Inte för att det under de nio milen specialsträckor hände något som gav någon nära döden upplevelse, utan bara det att när jag sammanfattar hela helgen, förstår att man som utomstående kan undra vad det är som kan få ”vuxna” män att utsätta sig för detta. Att dygnet runt en hel helg, i riktig bister vinterkyla, sitta i en Folkvagnsbuss med biltransportkärra och kuska nästan hundra mil upp och hundra mil ned genom en betydande del av Sveriges avlånga land. Väl på plats i Örnsköldsvik, försöka lasta av rallybilen i 25 minusgrader. Försöka starta den med Startgas och när det nte fungerar, försöka bogsera igång den stelfrusna stackars bilen och när det heller inte fungerar, fortsätta att försöka bogsera igång den. Just det här lilla spektaklet kräver förresten en mera ingående återberättelse. Tänk Er en helt vanlig Svensk Bilprovningsanläggning, en helt vanlig redagseftermiddag, med fullt av personal och besökare. Några av besökarna sittandes hypernervösa och kura i sina bilar utanför portarna, stirrandes på displayen och vänta på att det skall bli just deras tur att få köra in och få sin bil noggrant kontrollerad. Helt plötsligt kör en Folkvagnsbuss med täckt släpkärra in och parkerar lite på sidan av anläggningen. Locket fälls upp och där under står en vit Volvo 242 från 1981 i nyskick! Några påpaltade tomtar försöker med olika hjälpmedel förgäves starta bilen, till sist rullar de i stället av den för handkraft. Man hänger av kärran från bussen och binder ett rep mellan den och Volvon, sedan kör hela ekipaget varv efter varv efter varv runt hela anläggningen och alla människor, medan Volvon ideligen skickar ut meterlånga eldsflammor och skjuter något som låter som gevärskott.. Nåväl, den startar till slut, om än något motvilligt och på lördagsförmiddagen utspelar sig ungefär samma spektakel igen, men denna gång mitt inne i Långviksmon. En Folkabuss bogserar en vilt smällande och eldskjutande Volvo fram och tillbaka på byns huvudgata i 29 minusgrader.
Något om rallyt så.
Ja, det avlöpte som sagt ganska odramatiskt. Efter att Mats Thorszelius tyvärr fick bryta efter ss2, låg vi på en klar tredjeplats, en placering som vi sedan höll ända in i mål. Arne Bäckström var ju så klart snabbast med sin Audi Quattro och efter honom klämde en brutalladdande Håkan Larsson sig in. Håkan gillade tydligen de stundtals mycket dåliga vägarna, där han, som han själv sade ”bara höll fullt”. Vi var inte fullt lika förtjusta i dessa ”bulltavägar” som gick över stock och sten. Vi försökte spara på materialet och höll väl igen något, vilket tydligen straffade sig.
Klockan sex på söndagsmorgonen satt vi åter i Håhult och åt av den frukost som en yrvaken Pirjo dukat upp. Först ca hundra mil i en Folkvagnsbuss med släp. Sedan nio mil specialsträckor och sedan ytterligare ca hundra mil i samma buss och släp och allt detta inom ett par dygn i 25 till 30 minusgrader. Vad är det som får ”vuxna” män att utsätta sig för detta? /Per
0