Ett oförglömligt rallyminne!
Marknadsnatta Skänninge 29 oktober 2011
Tävlingen i sig gick jättebra, vi blev trea i klassen och slutade som trea totalt i cupen för historiska rallybilar 2011.
De enda mankemang som uppstod var ett litet och ett lite större. Det lilla var att en tändkabel lossnade strax efter start på andra specialsträckan, så vi fick köra nästan fem kilometer på bara tre cylindrar. Trots det tappade vi nog inte mer än ca fem sekunder.
Det lite större bekymret inträffade på fjärde och sista sträckan. Denna sträcka var tävlingens längsta, med hela 1,4 mil och det var många som skulle få möta motgångar här. Bosse Sundin t.ex. fick köra en betydande del av sträckan med punktering, efter att han varit ute i gräset och nafsat lite på några stenar efter ett krön. Vilket i sin tur innebar att han fick överlämna tredjeplatsen till oss. Dessutom var det flera som helt enkelt blev kvar där ute i spenaten.
Vårt problem var av en helt annan natur. Det som hände var att Co-drivern, det vill säga jag, drabbades av akut åksjuka ett par kilometer in på sträckan. Åksjuka har drabbat mig förut många gånger, men aldrig värre än att det har gått över igen när jag tittat långt fram och andats djupa andetag. Det här blev däremot en ny erfarenhet, då det kändes som om hela magen med dess innehåll, började hoppa upp och ner i takt med bilen när det var över milen kvar.
Något som väl kan liknas vid panikkänslor drabbade mig när jag, fastbultat med sexpunktsbälte nere i en tävlingsstol, med föraroverall, hjälm och luva som täcker allt utom ögonen, i en rallybil som går på maximum attack utan att ens kunna nå fram till fönsterveven, stirrar mig omkring och tänker ”var, var, var” och ”Åh nej, munnen är redan full och här kommer det mer!”
Ja, vad skulle jag göra? Sträcka upp handen och säga ”ursäkta mig, men jag skulle behöva gå på toaletten” kändes inte som någon relevant åtgärd. Nej jag sköt bort micken, drog ned luvan så att munnen blev fri, höll upp roadbooken under hakan och försökte hälla ned den varma stinkande smeten framför stolen. Hur bra kan det gå i en bil som hoppar och flyger fram på en skogsväg i 150km/tim? Nej just det, det är ungefär som att spy in i en snurrande torktumlare och tro att det skall stanna ”där nere”. Efter fjärde försöket var hela jag och bilen full av spya! Då tänkte jag, ”fattas väl bara att jag skall skita ned mig också”!
Hela sträckan tog oss drygt nio minuter att köra och detta hände under ett par minuter mitt på sträckan, just när vi flög igenom ett antal varningar och vägbyten vilka min överlevnadsinstinkt tvingade mig att rapportera till Janne. Problemet var bara det att jag först inte kunde se vad det stod, eftersom jag ju just nu använde roadbooken till något helt annat, men efter lite grävande så gick det bättre. I samma ögonblick som jag rapporterade om första varningen, insåg jag att ingen av oss hörde ett ord av vad jag sade, p.g.a. att jag strax innan vridit bort micken. Samtidigt som jag sliter fram micken igen och halvt skrikande upprepar ”Här är varnat för en lång vänster som nyper över en smal bro”, ser jag hur bron i hög hastighet närmar sig i min sidoruta! När vi i nästa ögonblick flyger över bron, tror Janne att hela avgassystemet ramlar av bilen i ett öronbedövande bröööl, men det var bara jag som spydde rakt in i micken!
För att råda bot på problemet, placerar jag nu micken mitt framför min nästipp. På så vis hamnar inget annat än min röst i den. Däremot är ju inte doften den bästa.
Nu är det dags att vända blad i roadbooken, men ett papper i form av en nedgeggad våtservett är inget man ”vänder”. Nej, man ”föser” den mot mitten, så att den bildar en slemmig remsa.
Nåväl, när vi äntligen passerade målskyltarna, tittade jag på klockan och skulle för säkerhets skull, som vanligt skriva ned måltiden i roadbooken, men insåg att det inte gick att skriva någonting över huvud taget i den smeten och tänkte att vad spelar det förresten för roll, hela roadbooken är ju redan full med mina ”måltider”.
När vi stannat, undrar Janne vad som hände. Han tyckte att jag inte hade hängt med riktigt och varit ovanligt tyst. När jag svarade att jag hade spytt flera gånger, så tittar han på mig med stora ögon och säger ”åh fan, är det därför luktar så äckligt”.
Jag lossar mina bälten, vevar ned rutan och sticker ut ett kladdigt tidkort. Mannen som skall ta emot kortet, böjer sig först fram för att säga hej, men när han ser mig och känner lukten, ryggar han genast tillbaka och tar tidkortet mellan fingertopparna längst ut i ena hörnet.
Janne har nog aldrig kört en transportsträcka så fort någon gång förut och jag var ganska tystlåten eftersom jag fortfarande mådde dåligt. I stort sett det enda jag sade på hela vägen, förutom några ”höger” och ”vänster”, var att det var ju en himla tur att jag inte åkte i Frank Mårdhs bil.
Det första folk frågade när vi kom tillbaka var om det syns på vår incarfilm. Det tror jag inte att det gör, men jag tänker att om vi hade haft en kamera, (som vi så länge pratat om att skaffa), som filmar oss i bilen, så skulle man ju kunna bli världsberömd för sånt här.
Mvh Per…
