Som säkert vän av ordning redan vet, så åkte ”Team Hagbergs Rally” Munkforsrundan lördagen den 8 januari. Det var kallt, mycket snö, fem specialsträckor och femtioåtta historiska bilar. Till att börja med så flyttade arrangören av okänd anledning ss2 till en plogad bana på en sjö. Enligt utsago så var tanken att sträckan skulle vara en kopia av sträckan på Vassjön från Svenska Rallyt.. Varken Janne eller jag blev särskilt glada över beskedet. Vi var helt eniga om att ”sjöis är man bara ute och sladdar runt på när man inte har tillång till riktiga vägar”. Av denna anledning blev vi betydligt nöjdare när vi fick beskedet att man strukit ss2 helt och hållet. Nåväl, nu återstod följaktligen fyra specialsträckor, där alla var runt milen långa och jag tror att vi även här var tämligen eniga om att detta var fullt tillräckligt. Eftersom detta var första tävlingen efter vår brutala krasch i Gränna den 25 september, så var väl vår största utmaning med denna tävling att se hur fort vi skulle våga åka och hur det skulle kännas. ill vår glädje erfor vi raskt att det var precis lika underbart att få åka med lite gott ladd, som det alltid brukar vara. De rådande väderleksförhållandena gjorde dock banan en smula svårkörd. Då det som jag inledningsvis berättade var rejält kallt och hade så varit ända från det att den myckna snön kom, så fanns det ingen riktig botten och trots att snövallarna var stora, så fanns det ingen stadga i dem. Detta gjorde att det bara fanns två spår med grus i botten att köra i och utanför spåren var det fem till tio centimeter lössnö i vilken det varken drev eller styrde. Snövallar har ju knuffat tillbaka mången herrelös bil på vägen igen, men så icke dessa, de hade helt motsatt verkan och erbjöd total uppslukning. Till saken hör också att sträckorna innehöll raksträckor som var så raka att hastighetsmätaren bokstavligt talat var inne på andra varvet och de var så långa att man han börja bli hungrig. Sista sträckan var särskilt svårkörd, eftersom spåren var för smala för vår bil, vilket gjorde att vi hela tiden slungades från det ena till det andra spåret. Vid ett tillfälle, strax efter att vi varit mer ur än i spår och dessutom haft nosen i en vall, utbrister Jan med förtvivlan i rösten, ”–Det går ju fan inte att köra!” Uppenbarligen hade han fel, eftersom vi välbehållna (om än en aning hungriga) och med lite snö i grillen kom i mål. Vi blev fyra i vår klass och femma totalt bland alla historiska bilar. För oss kändes det dock som en seger, p.g.a. att vi hade fått ihop bilen så att den fungerade perfekt igen och dessutom fått ihop oss själva till att tycka att det var lika kul som vanligt, utan att känna skräck för att krascha. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att vi ju måste sakna några spärrar och ha några skruvar lösa. //Per
0