Simrishamnsknixen 31 mars 2012
Nytt rekord!
31 mars premiäråkte vi säsong 2012 i Simrishamn.
Självklart slog vi nytt rekord!
Det hela började på ss1, med att vi efter endast några kilometer brakade med höger sida av fronten (min sida) rakt in i en halmbal så att glas, plast och plåt fullständigt yrde omkring oss. Vi snurrade, åkte baklänges ut på en äng och fick köra runt lite innan vi kom upp på vägen igen.
På ss3, kom vi skuttandes över ett krön i tappert tempo, när bansträckningen plötsligt försvann åt vänster in genom en stenmur emedan Team Hagberg fortsatte rakt fram (min sida)ut på en åker. Vi fick återigen köra runt lite innan vi kom upp på vägen igen.
På ss4, noterade den uppmärksamme Co-drivern att det verkade vara en anmärkningsvärd vänster strax före målskyltarna, vilket han så klart påtalade för föraren. Trots detta hade ekipaget en aning överoptimistisk hastighet in i passagen och landade med höger (min sida) bakskärm in i en ny jäv.. halmbal, varpå nya fordonsdefekter uppstod. (Foto på händelsen finns att beskåda på följande adress. (Startnummer 26)). http://stockhemsfoto.dinstudio.se/gallery_61.html
Mitt på ss5, när allting äntligen tycktes flyta på riktigt bra, hördes följande högljudda utbristande från förarplatsen: ”Det styr ju inte!” och mycket riktigt, i nästa ögonblick gjorde vägen en svag avvikelse åt vänster, medan vi, med buller och brak fortsatte rakt fram (min sida) upp i en slänt. Bromsarna var det dock inget fel på, så strax därpå färdades vi baklänges ut på den aktuella sträckan igen. Den uppmärksame Co-drivern kunde här bara konstatera att tre av fyra stänklappar tydligen slets loss i backmanövern, nu låg kvar i slänten och fick den att se ut som en adventskalender med svarta luckor.
På de två avslutande sträckorna, ss6 och 7, som var samma som ss1 och 2, hände inget mer dramatiskt än att vi blev en smula långa i ansiktet, när vi efter målgång på ss6 insåg att vi, trots att inte ha kört in i någon bal och åkt baklänges ut på någon äng och dessutom kände igen vissa delar av sträckan, ändå hade en sekund sämre tid än när vi körde den första gången. Vad det berodde är vi fortfarande inte helt säkra på, men konstigt nog måste det helt enkelt varit lite slirigare andra gången, eftersom det tydligen var fler som fick sämre tider där.
Så vad bestod då detta nya rekord i?
Jo till historieböckerna bör tilläggas att aldrig tidigare har Team Hagberg lyckats med bedriften att åka av vägen samanlagt fyra gånger på en och samma tävling och dessutom komma i mål.
Detta var första deltävlingen i ”Tinter Classic Rally Cup 2012” och som vanligt siktade vi på en topplacering, men efter ovan nämnda incidenter så hade vi ju en del tid att ta in. Vi trampade dock på så gott vi kunde och lyckades till slut landa på en andra plats totalt bland alla historiska bilar. Före oss hade vi bara någon Fordåkare vid namn Kenneth Bäcklund. Sålunda sammanfattningsvis en förhållandevis god start på säsongen.
För motorsporten
Per Mikael Ekström
Ett oförglömligt rallyminne!
Marknadsnatta Skänninge 29 oktober 2011
Tävlingen i sig gick jättebra, vi blev trea i klassen och slutade som trea totalt i cupen för historiska rallybilar 2011.
De enda mankemang som uppstod var ett litet och ett lite större. Det lilla var att en tändkabel lossnade strax efter start på andra specialsträckan, så vi fick köra nästan fem kilometer på bara tre cylindrar. Trots det tappade vi nog inte mer än ca fem sekunder.
Det lite större bekymret inträffade på fjärde och sista sträckan. Denna sträcka var tävlingens längsta, med hela 1,4 mil och det var många som skulle få möta motgångar här. Bosse Sundin t.ex. fick köra en betydande del av sträckan med punktering, efter att han varit ute i gräset och nafsat lite på några stenar efter ett krön. Vilket i sin tur innebar att han fick överlämna tredjeplatsen till oss. Dessutom var det flera som helt enkelt blev kvar där ute i spenaten.
Vårt problem var av en helt annan natur. Det som hände var att Co-drivern, det vill säga jag, drabbades av akut åksjuka ett par kilometer in på sträckan. Åksjuka har drabbat mig förut många gånger, men aldrig värre än att det har gått över igen när jag tittat långt fram och andats djupa andetag. Det här blev däremot en ny erfarenhet, då det kändes som om hela magen med dess innehåll, började hoppa upp och ner i takt med bilen när det var över milen kvar.
Något som väl kan liknas vid panikkänslor drabbade mig när jag, fastbultat med sexpunktsbälte nere i en tävlingsstol, med föraroverall, hjälm och luva som täcker allt utom ögonen, i en rallybil som går på maximum attack utan att ens kunna nå fram till fönsterveven, stirrar mig omkring och tänker ”var, var, var” och ”Åh nej, munnen är redan full och här kommer det mer!”
Ja, vad skulle jag göra? Sträcka upp handen och säga ”ursäkta mig, men jag skulle behöva gå på toaletten” kändes inte som någon relevant åtgärd. Nej jag sköt bort micken, drog ned luvan så att munnen blev fri, höll upp roadbooken under hakan och försökte hälla ned den varma stinkande smeten framför stolen. Hur bra kan det gå i en bil som hoppar och flyger fram på en skogsväg i 150km/tim? Nej just det, det är ungefär som att spy in i en snurrande torktumlare och tro att det skall stanna ”där nere”. Efter fjärde försöket var hela jag och bilen full av spya! Då tänkte jag, ”fattas väl bara att jag skall skita ned mig också”!
Hela sträckan tog oss drygt nio minuter att köra och detta hände under ett par minuter mitt på sträckan, just när vi flög igenom ett antal varningar och vägbyten vilka min överlevnadsinstinkt tvingade mig att rapportera till Janne. Problemet var bara det att jag först inte kunde se vad det stod, eftersom jag ju just nu använde roadbooken till något helt annat, men efter lite grävande så gick det bättre. I samma ögonblick som jag rapporterade om första varningen, insåg jag att ingen av oss hörde ett ord av vad jag sade, p.g.a. att jag strax innan vridit bort micken. Samtidigt som jag sliter fram micken igen och halvt skrikande upprepar ”Här är varnat för en lång vänster som nyper över en smal bro”, ser jag hur bron i hög hastighet närmar sig i min sidoruta! När vi i nästa ögonblick flyger över bron, tror Janne att hela avgassystemet ramlar av bilen i ett öronbedövande bröööl, men det var bara jag som spydde rakt in i micken!
För att råda bot på problemet, placerar jag nu micken mitt framför min nästipp. På så vis hamnar inget annat än min röst i den. Däremot är ju inte doften den bästa.
Nu är det dags att vända blad i roadbooken, men ett papper i form av en nedgeggad våtservett är inget man ”vänder”. Nej, man ”föser” den mot mitten, så att den bildar en slemmig remsa.
Nåväl, när vi äntligen passerade målskyltarna, tittade jag på klockan och skulle för säkerhets skull, som vanligt skriva ned måltiden i roadbooken, men insåg att det inte gick att skriva någonting över huvud taget i den smeten och tänkte att vad spelar det förresten för roll, hela roadbooken är ju redan full med mina ”måltider”.
När vi stannat, undrar Janne vad som hände. Han tyckte att jag inte hade hängt med riktigt och varit ovanligt tyst. När jag svarade att jag hade spytt flera gånger, så tittar han på mig med stora ögon och säger ”åh fan, är det därför luktar så äckligt”.
Jag lossar mina bälten, vevar ned rutan och sticker ut ett kladdigt tidkort. Mannen som skall ta emot kortet, böjer sig först fram för att säga hej, men när han ser mig och känner lukten, ryggar han genast tillbaka och tar tidkortet mellan fingertopparna längst ut i ena hörnet.
Janne har nog aldrig kört en transportsträcka så fort någon gång förut och jag var ganska tystlåten eftersom jag fortfarande mådde dåligt. I stort sett det enda jag sade på hela vägen, förutom några ”höger” och ”vänster”, var att det var ju en himla tur att jag inte åkte i Frank Mårdhs bil.
Det första folk frågade när vi kom tillbaka var om det syns på vår incarfilm. Det tror jag inte att det gör, men jag tänker att om vi hade haft en kamera, (som vi så länge pratat om att skaffa), som filmar oss i bilen, så skulle man ju kunna bli världsberömd för sånt här.
Mvh Per…
Oj vad tiden rusar iväg när man har roligt!
Vi har just ramlat in i oktober och jag finner till min förtvivlan att jag inte skrivit något om vad som hänt sedan juni. Aj aj, inte bra, men nu har jag desto mer att berätta!
- Backasprinten 18 juni:
Ett mycket trevligt publikjippo! En motortävling i fickformat, skulle jag vilja kalla det. Med en sträcka på drygt en kilometer som skulle köras tre gånger, blir kanske inte den första tävling som jag kommer att tänka på när någon ber mig berätta några häftiga rallyupplevelser, men ändå en kul tävling på sitt sätt. En av få rallytävlingar där vi fick möjligheten att agera publik mellan heaten och faktiskt fick se våra konkurrenter köra och sedan är det ju så klart alltid skönt att få ”skecka” ut lite grus i ”buska” också!
Nåväl, vi blev åttonde ekipage totalt och om vi räknar bort de fyrhjulsdrivna turbobilarna, så blev vi trea, med endast två Grp-H bilar före och det är vi helt nöjda med. - Så till Midnattssolrallyt 13-16 juli:
Vi hade bildat ett tvåbilsteam ihop med Matti Tarkki och Daniel Gadell i en likadan vit 242 som våran.
Matti och Daniel fick tyvärr problem med motortemperaturen redan på ss1 och i slutet av ss2 nöp motorn och tvärdog. Matti hade kört större delen av sträckan på äkta finsk ”perkele-driving”, vilket satte sina tydliga spår. Blocket var inte längre nymålat rött, utan bokstavligt talat ”kölsvårt”!
Vi hade lyckligtvis mer tur med oss och allting fungerade som det skulle.
Vi hade naturligtvis gärna velat göra om förra årets bedrift och gå i mål bland de fem bästa, men med tanke på att antalet namnkunniga förare i år var mycket större och att de dessutom fick köra på arrangörsnoter, så kunde ett par vanliga rallyåkare från Boråstrakten som åker onotat, utan att ens använda trippmätare, själva räkna ut att så inte skulle bli fallet. Efter en kik i startlistan, kunde vi konsta bara tera att med lite flyt kanske vi skulle kunna slå oss in bland de 20-25 bästa. Därav uppstod stor glädje och tillfredställelse när vi bullrade i mål som 17’e totalt och närmare bestämt trea bland de som åkte utan noter.
Helt enkelt på det hela taget, en orgie i rally på dagarna med trevliga grillkvällar där i mellan. Alltihop avslutades med en stor bankett, en jäkla massa folk, de flesta blev fulla och där Birger förstörde prisutdelningen. - ARC-Rallyt i Almunge nära Uppsala 12-13 augusti:
Inför detta evenemang hade en ny bakaxel införskaffats. Vi var nu trötta på 4,88 utväxlingen och var sugna på att åka lite 5,38 igen. Med 5,38 känns bilen betydligt vassare, eller som Janne uttrycker det, ”den känns som en kross i starterna, det sjunger bara till och sedan är det dags att växla igen”. Känslan av att störta med ett brutalt uppställ in i en lång halvtvär böj, med sjutusen varv på trean och höra hur gött det bara ryter när man skeckar i fyran mitt i och sedan flyter på tvären ut på rakan, är obeskrivlig. Och så är det att åka med 5,38.
Som sagt, en ny bakaxel och inte vad för skräp som helst, nej en riktig aluminiumaxel blev det. En hälsokontroll hos Mikael i Snärsbo och lite röd färg senare, satt grannlåten på bilen.
Nu undrar säkert vän av ordning om en aluminiumaxel verkligen kan hålla i en rallybil med långt över tvåhundra hästar, när den studsar fram över stock och sten. Här slår det mig plötsligt att det är mycket saker som vi har hållfasthetstestat på denna vagn, så även bakaxel i aluminiumutförande. Och svaret är att: Näe den håller mycket dåligt! Eller, i alla fall inte så länge.
ARC-Rallyt startade med tre ss redan på fredagskvällen, för att sedan avslutas med ytterligare sju ss på lördagen.
Efter fredagens tre sträckor låg ekipaget med bra i täten och så även efter den första på lördagsmorgonen. Men sedan var det slutåkt för ”Team Hagberg”. På transporten från ss fyra till serviceplatsen, påpekade den uppmärksamme Co-drivern att det kom ett oönskat missljud från bakaxeln. På servicen kunde tävlingsfordonsteknikerna konstatera att flera bultar var lösa och att en betydande del av oljan hade avlägsnat sig från ovan nämnda aluminiumtingest. Efter välbehövlig åtskruvning och tillförsel av olja, var problemet ur världen, trodde vi. Efter transporten ut till ss fem, knölade sig två skallar in under bilens bakre regioner och kunde med stor precision utläsa att oljan pessade ut och att det bara var till att vända och åka hem.
Däremot kunde vi glädja oss åt att vår teamkollega Matti, gick i mål som sexa i klassen. - Länsirannikon Ralli Åbo Finland 17 september:
Inför denna tävling hade ytterligare en ny bakaxel, med helt ny 5,38 utväxling satts ihop, men denna gång fick det bli en hederlig gammal gjutjärnsaxel.
Vi har länge drömt om att få åka rally i Finland och nu skulle det alltså äntligen bli av.
Fyra djärva team grupperade sig vid Vikinglines färjeläger på fredagskvällen. Det var P-O Davidssons, Matti Tarkkis, Thomas Theorins och så vårat. Ytterligare tre kanade över sjön till Åbo via Norrtälje. Det var Håkan Larssons, Mats Thorszelius och Tony ”Roten” Janssons. Sammanlagt var det alltså sju tappra Svenska team som skulle försöka sprida lite blågul färg i de Finska skogarna.
Efter att ha landstigit i Åbo på lördagsmorgonen, var det som vanligt anmälan, besiktning och väntan, väntan, väntan. Tävlingen bestod av 5ss som var fina och mycket snabba. Helt plötsligt framstod inte valet att åka med 5,38 lika självklart längre, men med facit i hand har vi väl inte mycket att klaga över.
P-O vann vår klass och tävlingen för historiska bilar totalt. Vi blev trea i klassen, femma totalt och Matti blev femma i klassen. ”Roten” vann sin klass med Håkan på femte och Thomas blev tvåa i sin. Mats som bröt i Almunge p.g.a. motorras, fick tyvärr uppleva samma motgång även här med sin helt nya motor.
Vi fick be dem skynda på med prisutdelningen, för att vi skulle hinna tillbaka till skutan i tid och väl ombord kände vi oss mycket nöjda, mycket stolta och lite senare även en smula dimmiga.
”Västkustrallyt” i Åbo, som det heter på svenska, var med allt runtomkring, precis så roligt att uppleva som vi hade drömt om och det gav oss definitivt mersmak för fler rallyn utanför Sverige.
Marknadsnatta i Skänninge 29 oktober:
Är sista deltävlingen i Historiska Cupen och ser i dagsläget även ut att bli vår sista tävling för året.
Jag ber att få återkomma med vad som händer där.
Vi ses i buskarna!
/ Per
Klumpen i magen
Vi har så klart njutit och tyckt att det varit helt underbart att åka de tre vinterrallyn, (”Munkforsrundan”, ”Bergslagsrallyt” och ””Örnskölden) som ingick i historiska cupen. Känner man att rallyåkning är det roligaste som finns och att det knappast finns någonting annat som kan ge det adrenalin- och lyckorus, som att på tvären flyga fram, med gott ladd i en hysteriskt vrålande rallybil. Ja, då är alternativen inte så många, det är bara att åka.
Men trots att det som sagt, har varit helt underbart, så har vi hela vintern känt att vi inte har åkt med full attack. Vi har så klart försökt, men har hela tiden, frivilligt eller ofrivilligt, haft lite för stor marginal mellan oss och naturens lagar.
Alla som tävlat och varit i toppskiktet i någon sport i lite större samanhang, vet att om man skall kunna vinna över dem som redan ligger på gränsen till vad som är möjligt, så måste man faktiskt flytta lite på den övre gränsen och klämma sig in där emellan.
Från mitten av förra sommaren och fram till kraschen i Gränna den 25 september, så var vi där och nosade. Vi överträffade vid flera tillfällen våra egna förväntningar och slog ibland våra medtävlande med häpnad. Vi åkte på gränsen och ibland t.o.m. lite fortare än vad både vi och de trodde var möjligt. Efter framgångarna i ”Midnattssolsrallyt” och ”Almunge”, hade vi sådant självförtroende att det kändes som, att för varje gång vi höjde tempot ytterligare en liten bit, så flyttade vi på just gränsen till vad som var möjligt.
Kraschen blev som en naturkatastrof i hela Team Hagbergs rally.
Med våldsam kraft, talade naturen om vem som råder och härskar. Vi blev brutalt upplysta om vad som händer när man försöker bryta naturlagarna. Det går naturligtvis inte att ändra eller flytta dem heller, bara krympa ned marginalerna till noll.
Både jag och Janne är fullständigt övertygade om att vi skall ta oss tillbaka till den nivå som vi var på innan kraschen. Frågan är som vanligt bara hur lång tid det tar och vad det kostar. Antagligen ser nog ekvationen ut som följer: När summan av färdigheten, viljan och tron är större än rädslan, då är vi tillbaks igen.
Lördagen den 28 maj, åkte vi årets, för oss, första sommartävling, ”Rikspokalen” i Örebro.
Tävlingen bestod av fyra ss, tre korta och en lååååång. På ss ett och två, som båda var korta, sladdade vi runt i behagligt tempo, njöt av underhållningen och såg konkurrenterna försvinna i fjärran.
På transporten ut till ss tre, som var tre mil lång och helt avgörande, hade vi styrelsemöte i förarkabyssen. Vi diskuterade helt enkelt huruvida vi skulle fortsätta att lalla omkring, luta oss tillbaka och njuta av helt vanlig rallyåkning, eller istället spänna upp fjädern till överladdningsexpansionskammarkärlet lite och vrida upp tempot något snäpp, för att kolla hur det skulle kännas.
Vi klubbade igenom det senare förslaget, bet ihop och hoppades på det bästa. Det lyckades och vi kände båda att bitarna började falla på plats igen. På serviceuppehållet efter sträckan, berättar Jan, hur han kände att klumpen han haft i magen ända sedan Grännakraschen, släppte och försvann där inne under de tre milen. Vi upplevde att vi åter igen vågade lita på våra färdigheter och omdömen. Att det kändes ok att attackera vägen och pressa bilen.
Efter en trevande inledning, ökade vi som sagt tempot och avslutade tävlingen med att komma i mål på en femteplats totalt i historiska och framför allt med ett betydligt bättre självförtroende.
Nästa tävling som vi tänkt åka är ”Backasprinten” i Skene lördag den 18 juni. Därefter stundar en av årets största höjdpunkter, ”Midnattssolsrallyt” 13-16 juli, som i år går i och kring Västerås. Det är ungefär som fyra stycken julaftnar efter varandra, onsdag till lördag med bara rally. Där finns i stort sett alla rallybilar man drömt om under hela sin uppväxt och dessutom flera av förarna och inte nog med att vi får se och höra dem i verkligheten, vi är med och tävlar mot dem också! Det måste ju helt enkelt betyda att vi är några av världens mest privilegierade och lyckligt lottade människor.
Det finns ett gammalt talesätt som säger att det är bättre att vara fattig och frisk än rik och sjuk. Min mamma brukade alltid säga, att det är bättre att vara frisk och rik än sjuk och fattig. Själv vill jag nog påstå, att när man satsar allt man har på att åka rally, så är man ju både sjuk och fattig, men alltså ändå en av världens mest privilegierade och lyckligt lottade människor!
Vi ses i skogen!
/Mvh Per…
Örnskölden
Bergslagsrallyt
Munkforsrundan
Inför 2011
Efter den vådliga kraschen i Gränna, har Team Hagbergs Rally varit lite omtumlat. Men för den skull inte legat på latsidan.
Det betyder att bilen åter hänger hemma på Hagbergs lyft, nu nylackad och med en helt ny bur i. Febrilt arbete pågår för att få bilen startklar före jul. Målsättningen är ju att åka i Munkfors den 8 januari, som är första deltävlingen i Historiska Rallycupen. Om vi skall åka hela Historiska Rallycupen och även RM’et nästa år är vi väl inte riktigt på det klara över ännu, men åksugna är vi ju alltid! Sedan drömmer vi ju om att åka Midnattssolsrallyt ytterligare en gång så klart.
Så vi vill också passa på att tacka alla som stöttat och uppmuntrat oss på olika sätt efter kraschen och framför allt för all hjälp i garaget.
/ Jan och Per
Vätternrallyt
A.R.C Rallyt
ARC-Rallyt 28 augusti 2010
Almunge MK
Vilken dag! Flaggorna vajade I vinden! Orkestrar spelade!
En stor parad tågade in på arenan! Först kom Banderolldragarna och sedan Föråkarna och
sedan Rallyförarna, de stoltaste av dem alla!
Och sedan kom jag och ni vet ju vem, eller hur? Just det! Hagberg… Dom
kallade honom ”Hagberg den vilde” och alla Banderolldragarna blev rädda för honom och
Föråkarna blev rädda för honom och Rallyförarna, de blev jätterädda! Alla skrek, för de
trodde att det skulle bli en våldsam fight! Och det blev det också. En sekundstrid som heter
Duga!
Efter de två inledande sträckorna leder hemmaåkaren Tony ”Roten” Jansson
totalt med fem sekunder över oss och Örebroaren Staffan Bergdahl som har exakt samma tid!
På tredje sträckan utökar ”Roten” sin ledning med ytterligare två sekunder, men sedan blir
han tvungen att bryta med en trasig drivaxel. Efter ss4 leder så Bergdahl med tre sekunder,
men på sträcka fem tar vi in en och på sjätte två sekunder, så när sjunde och sista sträckan
återstår så har vi exakt samma tid! Vi åker ss7 på fyra minuter och tjugotvå sekunder och
Bergdahl på fyra och tjugo, så han vinner följaktligen hela tävlingen totalt med två sekunders
marginal!
Det var en fantastisk dag med ett fantastiskt fint väder och en fantastisk tävling
med fantastiskt fina vägar! Vi hade naturligtvis helst velat vinna, men vi är ändå jätteglada för
att allt gick så bra, för alla som hjälpt oss och för att Pirjo matade oss med bullar och bananer.
Per Mikael Ekström
-Hagbergsrally.se
